Ni vet den där känslan när man ska öppna ett filpaket? Man öppnar upp ”hörnet” och tar i för att riva av längs perforeringen – och inget händer!
Det gick helt enkelt inte. Fliken var så där mjuk och motsträvig att den bara böjde sig. Ju mer jag försökte desto mjukare blev den. Frustrerad sträckte jag mig efter saxen för att göra processen kort, men hejdade mig – inte tusan ska väl fliken vinna?
Sammanbiten bearbetade jag den metodiskt, böjde och bände, rev och slet, och efter mycket om och men så åkte den av, och jag kunde triumfatoriskt återgå till frukostbestyren.
Så här i början på det nya året så blir man lite löjligt skrockfull, börjar leta efter tecken och samband där det inte finns några, allt för att försöka utröna det kommande året. Så istället för att spå i teblad tolkar jag filpaketets uppstudsighet som en metafor för 2017.
Det kommer att vara jobbigt i början, krafter kommer att kämpa emot. Men genom att envist bearbeta motståndet från alla håll och kanter så rivs motståndet, och man belönas rikligt.
Senaste kommentarer