Semlor, i synnerhet hetvägg är en härlig anakronism. Tänk att en kaloristinn bakelse, som man åt för att riktigt få frossa innan den katolska påskfastan, har lyckats överleva till våra dagar! Inte bara överlevt, utan frodats!

Förr åts den bara på fettisdagen i hela landet (I Skåne lär man ha ätit den på fastlagsmåndagen, bullamåndag, men då var ju Skåne en del av Danmark och räknas inte, fastän de då var lite före oss). Men ganska snart efter att vi blev protestantiska svalnade intresset för den strikta fastan och man började äta den betydligt mer frekvent. Nu har vi (äntligen?) befriat oss från fastans ok, och kan frossa på den året runt om vi verkligen vill.

Om man vill vara riktigt anakron, så äter man semlan (från lat. simila, ”det finaste vetemjölet”) på det ursprungliga sättet, alltså bara bullen kokad i mjölk. Men varför ska vi förneka oss senare gastronomiska landvinningar? På 1700-talet började man koka kil-formade semlor fyllda med mandelmassa i mjölk (ty. heisse Wecken, ”varma kilar”), alltså hetvägg. Senare struntade vi att koka dem i mjölk och då behövde vi ju inte göra dem kil-formade för att så många som möjligt skulle få plats i kastrullen, och bullen blev rund, men man åt den likväl med varm mjölk. Några åt den även med kanel och runt sekelskiftet (det förra) så toppade man upplevelsen med grädde, och vi har den moderna semlan.

Då vi lever i ett individualistiskt samhälle så får var och en göra som den vill, men själv äter jag helst inte semlor före fettisdagen, och då helst som hetvägg. Uppskattar dessutom ansträngningen att göra semlan själv, såväl bulle som mandelmassa (men ”köpes” är också ofta goda).

För den som vill ha tips på var man kan äta goda köpes-semlor och befinner sig i rikets huvudstad så rekommenderar jag Semmelmannens blog.

Manx