Ibland blir man förvånad, ibland inte. Men just nu förvånas jag över vart tiden försvinner – dess förmåga till dissemination. Den tycks vara lättflyktig och sipprar nästan omärkligt ner i tillvarons sprickor och hålrum, eller kanske avdunstar den helt enkelt? Men helt plötsligt står man där utan tid! och förbannar att man spridit ut den för tunt – till ingen nytta.
Hoppet står till att något ändå gror – där man tanklöst gödslat med det som är kvar av livet.
Exakt!